En älgställare utöver det vanliga

När malmbergsbon Lars Öderyds jämthund for till jaktmarkerna på andra sidan, var det en sorgens dag. Nordskogens Dino var en av de bästa älghundar världen skådat. Och varken Lars Öderyd - eller någon annan - trodde det kunde vara möjligt att hitta hans efterträdare. Men ödet vill annat. Eller vad det beror på...

Astok var knappt ett och ett halvt år gammal när injagningen av honom började. Den grundläggande skogsvanan gjordes hösten innan, men då var han för ung för några möten med älgar. Enligt Lars Öderyd så bör hunden vara minst ett år gammal innan den är mogen för dylika konfrontationer.
- Att få unghunden att känna trygghet med sin husse är nödvändigt om han ska våga tampas med älgar som ofta gör allt för att skrämma hunden eller till och med ta död på den.
Sensommarträningen gick bra och unghunden visade sig snabbt vara av rätta virket. Sökturerna blev allt mer rutinmässiga och efter ett antal skogsturer kom det första älgmötet, vilket resulterade i ett ståndskall. Lars jublade inombords. Han väntade en god stund för att utröna om älgen verkligen stod stadigt. Och det gjorde den. Ståndskallet var fast. Lars började försiktigt smyga sig fram. Nu gäller det att inte skrämma, tänkte han. Premiärstånden för hans två tidigare hundar Tim och Dino passerade revy ur minnet. Men ingen av dem hade agerat så här pass stabilt första gången. Så var Lars framme vid hund och älg. Den enda beväpningen som fanns var dock videokamera, och det gav husse rika möjligheter att verkligen studera hur hunden skötte sig.
- Astok agerade lugnt och med stort självförtroende, trots att pinntjuren försökte skrämma honom med ständiga utfall. Han avbröt inte ståndarbetet en enda gång, men på grund av mörker lockade jag in honom efter tre timmar. Astok var inte ens ett och ett halvt år gammal, och jag insåg att här har jag ett älghundsämne utöver det vanliga.
Lars Öderyd var naturligtvis inte sen att berätta om sin upplevelse. Jagande släktingar och vänner var alla förundrade över det flyt denne jägare hade. Men frågan är om flytet bara berodde på tur?
- Att jag valde Astok berodde på att han i likhet med Dino har en stark tiklinje. Mamman är meriterad på jaktprov vilket jag sätter som första krav då jag ska köpa hundvalp. Annars är det ofta så att täckhunden nästan alltid är meriterad i motsatts till tiken, vilket jag tycker är mycket märkligt. En del uppfödare tycks tror att jorden inte spelar någon roll bara fröna är bra.
I de vidsträckta skogarna kring Gällivare är det relativt glest med älg, åtminstone med mellan- och sydsvenska mått mätt. Därför är det viktigt att effektiva älgställare inte intresserar sig för några andra bytesdjur än just älg. Annars går för mycket tid och energi till spillo hos hund och jägare.
- För att minska hundens intresse för annat vilt är det därför bra att den fort blir präglad på älg. Jag har därför prioriterat kvalité framför kvantité vid injagningen och inte gått så mycket på älgtomma marker.
Ju längre hösten framskred, desto säkrare blev Lars på att Astok verkligen har de egenskap-erna. Att det bara är en sak som gäller.
- Han har obefintligt intresse för annat vilt än älg. Fågel eller annat småvilt verkar inte vara något för honom. Visserligen har han skällt på björn vid ett par tillfällen, men han är ännu inte riktigt mogen för att tampas med björnar på det sätt som krävs för att jakten ska lyckas. Hur han kommer att bete sig mot annat vilt än älg när han blir äldre är givetvis omöjligt att veta. För att jakten ska gå bra behövs i alla fall tur, åtminstone en liten dos. När jaktlaget som Lars Öderyd tillhör planerade en gemen-sam jakt på licensens sista vuxna älg, ven stormen över myrland och skogar. Lars trodde inte det skulle vara någon vid jaktstugan när han kom dit på morgon-en. Men trots det dåliga jaktvädret hade folk mött upp. Några ville inte jaga av naturliga skäl, men de tre hundförarna önskade i alla fall fara iväg. De tänkte mest på att hundarna skulle få springa.För någon ordentlig jakt var det inte att tänka på, men ett par passkyttar ansluter ändå. Hundförarna drar lott om hur var och en ska gå. Lars och Astok tillägnas ett bergland. I vanliga fall ett nog så bra ställe, men i storm går det inte att ha några förväntningar.
Innan skogen nås ska ett hygge med ungskog och fröträd passeras. Det blåser så hårt att flera fröträd vräks omkull. Väl inne i granskogen är vinden mer måttlig, och Astok far iväg på kortare sökturer. Han verkar lite konfunderad på grund av vinden. Den väsnas och det går knappt att få någon vittring. Lars följer ett kallkälldråg som sträcker sig nästan ända upp på bergets topp.
- Farsan har sagt att toppen är ett bra ställe. Där brukar det finnas brunsttjurar, säger Lars.
Efter ett par timmar minskar vinden. Berget och den täta granskogen ger lä. Astok söker bättre nu. När han varit ute en bra stund tycker Lars att det kunde vara lämpligt att göra upp eld och koka kaffe. Om det blir ståndskall går det ju fort att avbryta. Kallkällan rinner begärlig vid sidan. Och ved finns hur mycket som helst. Hunden kommer tillbaka efter 40 minuter utan att ha gett ifrån sig ett enda hörbart skall. När fikat är avklarat och Lars börjar packa ihop säcken för-svinner Astok igen. Han springer upp mot toppen. Lars följer sakta efter. Efter ungefär en kvart hörs upptaget svagt i den hårda vinden. Fast stånd. Och nu är beväpningen skarp. Lars smyger sakta fram mot toppens platå. En tjugo meter bred öppning finns mellan honom och stånd-skallet inne i ett tjockt granparti på öppningens motsatta sida. Han befarar att älgen kan se honom när han tar sig över. Han kränger av sig jaktsäcken. Kryper. Men ser varken hund eller älg. Här uppe blåser det hårdare, så eventuella ljud han ger ifrån sig drunknar i vinden. Älgen rusar efter hunden och skymtar i en öppning. Lars kryper lite till, och får läge på tjuren. En sextaggare. Han skjuter. Håller medvetet högt i bogen för att älgen ska tippa direkt. Det gör den, men skottet är inte direkt dödande.
Astok attackerar den liggande älgen som är oroväckande aggressiv, och Lars kan inte skjuta fångskott på grund av den närgångna uppvaktningen. Hunden biter i ena framklöven, men får en spark av den halvdöda älgen. Tydligen tog det inte så hårt för Astok bryr sig inte så mycket.
- Nu har han då lärt sig att ha respekt för klövar, säger Lars.
Han lockar in hunden, och backar tio meter. Kommenderar Astok att sitta medan han själv går fram mot älgen och skjuter ett fångstskott. Hunden sitter kvar. Lars tycker att det är viktigt att inte utsätta hunden för onödiga obehagligheter.
- Det här var verkligen roligt. Nu känner jag att vårt teamwork funkar, säger en stolt och glädjestrålande husse.
- Astok är verkligen oerhört lyhörd. Och all denna tillit har jag grundlagt hemma. Ute i skogen är det inte läge att träna sånt. Hans utveckling har gått fruktansvärt fort.
Lars Öderyd ringer upp sin pappa på mobilen och meddelar att toppen gett resultat också för honom och den nya hunden. Trots stormen.

När snön är tre decimeter djup i början på december går Astoks tredje jaktprov av stapeln. Också det, liksom de övriga två, ger första pris och Astok är jakt-champion. Ingen behöver tvivla på att Nordskogens Dino verkligen fått sin jämlike.